life.

Idag har jag och mamma varit i Helsingör. Vi tog båten över i förmiddags och gick och strosade runder. Det blev både god mat och lite shopping! En trevlig liten tripp fast blåsten kunde vi varit utan. På vägen hem och när vi kommit hem var vi båda så otroligt trötta. Mamma sa till mig nu ikväll att hon trodde tröttheten berodde mycket på en saknad av Charlotte. Att hon fattades idag och att man tänkte på att hon skulle varit med idag.

Det känns som en psykiskt trötthet. Man är trött i huvudet och kroppen och kan vara det fastän man kanske inte gjort något fysiskt ansträngande. Den psykiska tröttheten är sju gånger värre.

Att sörja tar sån kraft och energi från en människa. Jag har läst om det och många gånger nu i efterhand kommit underfund med det också. Hela Januari när Charlotte var inlagd fanns det ingen trötthet. Vi kämpade tillsammans och var så uppe i allt. Man hade inte tid att vara trött. Man hade en ofantlig glöd och energi till att ordna saker. En energi och glöd att kämpa och orka . Att tro och hoppas på mirakel.

Jag tror att all den dära tröttheten kommer nu efter. När man stod där precis vid klippkanten hade man någon sorts otrolig kraft.

Kramar Stina